Att vara eller icke vara – det är frågan!

En del människor är notoriska lögnare.  De ljuger om precis allt. Det finns till och med en diagnos för detta som heter ”mytomani”. Undrar hur dessa människor tänker och fungerar? Vet de över huvud taget om att de ljuger eller lever de i en fantasivärld där allting är precis som de tänker sig att det ska vara (vilket egentligen krockar med den ibland bistra verkligheten).  Vad är det som gjort att de känner sig nödgade att ljuga? Psykisk/fysisk misshandel? Trasig barndom? Sjukdom?... Jag har i alla fall svårt att tänka mig att man föds som mytoman.

Det jag kan tänka mig är att den gemensamma nämnaren för alla mytomaner är behovet av bekräftelse.  Min första reflektion på det blir - Jösses vad det behovet måste vara stort!! Jag menar, alla behöver vi bekräftelse emellanåt på ett eller annat sätt, men det här behovet som dessa lögnhalsar har…Oh my god!! Här snackar vi om att gå genom eld och vatten för att få det behovet tillfredsställt. Ja, det är i alla fall vad jag tror. Hur kan man annars få för sig att ljuga om allt? Och hur blir det om lögnen är ens verkliga sanning? Vad väljer man då – sanning eller konka?

Kan cement i sandlådan och trasiga leksaker ha orsakat behovet att ljuga? Förmodligen inte. Det går nog djupare än så. Som jag skrivit innan så vill alla människor må bra och känna sig värdefulla. Alla vill bli sedda och hörda på något sätt. För mytomaner kanske det handlar om att man inte blivit sedd och hörd när man var liten eller att man blivit utnyttjad och gjord till åtlöje ett flertal gånger under tonåren. Det kan faktiskt bero på många olika saker. Jag tror att ljugandet i sig fungerar som ett skydd från att känna sig mindre värd, ful, dum eller vad det nu kan vara. Man kanske inte vill känna sig ensam och utanför. Man ljuger om barndom, utbildning, kärlek, pengar…Allt! I ren och skär förtvivlan gör man allt i sin makt för att duga i egna och andras ögon.

Hur det än må vara måste livet ha gett dessa människor en tuff match.

Det ironiska med mytomani är att ju mer man ljuger desto osynligare blir man. Jag tänker såhär. Om man lever sitt liv genom att ljuga brukar folk ha en tendens att genomskåda det förr eller senare. Om man blir ertappad kanske det hjälper att komma med ytterligare en lögn för att skydda sig från sanningen, men detta håller inte i längden. Det slutar med att folk tappar tilliten och drar sig undan. Man finns men syns inte!  Och blir man osynlig…ja då är man verkligen ensam.

...eller som någon jag känner en gång sa ”Auto Damp Hela Dagen”.  ADHD betyder att man har ett hyperaktivitetssyndrom med uppmärksamhetsstörning. Den allmänna uppfattningen verkar vara att man är som en apa, dvs klättrar efter väggarna och beter sig som en idiot, dvs att man är ”lite speciell”. Visst kan man vara lite speciell men inte i den betydelsen att man är sämre eller mindre känslosam än andra. Man tar åt sig av det positiva och det negativa på i stort sett samma sätt som alla andra. På något sätt så är man dock mer känslig för negativa kommentarer och påståenden eftersom man har ett helt hav av misslyckanden bakom sig trots att man alltid försökt att ”passa in” och göra sitt bästa. Det som till viss del kan stämma är att man t.ex ofta har extremt mycket energi och därför har svårt att exempelvis gå sakta och prata sakta – man klättrar dock inte efter väggarna, river ner tapeterna och skiter på golvet!   

För ett litet tag sedan var det en person som sa att hjärnan på en person med ADHD oftast är övertröttad. Det kan jag hålla med om eftersom man saknar det där filtret som hjälper till att sålla bland alla intryck. Man ser och hör allting på en och samma gång vilket är otroligt energikrävande och påverkar koncentrationen. Saken blir heller inte bättre om det finns störande ljud runtomkring som t.ex att någon sitter och klickar med pennan, stolar som dras fram och tillbaka, folk som pratar i mun på varandra osv. Vissa saker kan man ibland stå ut med ett tag, men jag vill ändå hävda att man inte måste sitta och prata med sin kollega/vän/partner om väder och vind t.ex under en pågående föreläsning. Förutom att det är störande är det också otroligt nonchalant och respektlöst mot andra vare sig man har en diagnos eller inte.

Det finns en grej till som kan vara otroligt negativ eller leda till ett ordentligt gapskratt - impulsiviteten. Det blir som att man råkar göra först och tänka sen. Man hinner inte med i tanken riktigt. Alla kan nog föreställa sig hur sådana situationer kan bli. För att inte tala om hur det blir när man ska försöka ”rätta till” sitt misstag (dvs om man upptäcker det) och man bara snärjer in sig ännu mer. Ja gudars skymning utan några vidare kommentarer!     

Det värsta jag dock vet är om jag gjort eller sagt någonting som någon uppfattat som negativt och så får jag inte veta det. Hur ända in i glödheta ska jag kunna rätta till det om jag inte får veta om jag trampat någon på tårna!!??    

Det är inte kul att uppleva hur folk undviker en eller pratar skit bakom ryggen och inte förstå varför. Det tär på självförtroendet och man blir otroligt ledsen. Den där vågskålen som handlar om ”rätt och fel” blir bara skevare och mer svårtolkad. Ibland önskar jag verkligen att jag skulle ha fötts med samma ”levnadsmanual” som andra. Då hade man kanske kunnat förstå det sociala samspelet bättre. Nu är ju inte fallet så och jag tröstar mig med att jag i alla fall, efter bästa förmåga, varje dag försöker att vara snäll och göra mitt bästa vilket får räcka för min del. Det är ingen vits att försöka att vara någon annan än sig själv trots de brister och fel man har. Man har ju även en del bra sidor också! I slutändan blir det dessutom himla tråkigt att vara någon annan än just sig själv.

Det som egentligen skiljer en ”ADHD:are” från andra är att man är i större behov av struktur och förutsägbarhet för att klara av vardagen på ett bra sätt. Tydlighet är a och o och då menar jag förstås inte att man måste prata lååååångsamt eller använda tecken bara för den sakens skull. Såhär – om jag vill veta vad en krokodil är för någonting så räcker det med att säja att det är ett djur eftersom det är just det jag vill veta. Om jag i samma andetag, utan att ha frågat, får veta vad krokodilen äter, från vilket land den kommer ifrån osv så tappar jag tråden och får därför inget tydligt och bra svar på min fråga. Om jag ska göra ett arbete måste jag, liksom alla andra, få veta hur jag ska göra det. Men för min del räcker det inte med ett svävande svar som har andemeningen att jag ska tänka själv. Jag kan ju såklart tänka själv men jag har 1000 andra tankar i huvudet samtidigt vilket kan göra det hela lite komplicerat, framför allt om det är någonting jag ska göra som jag inte gjort förut. På grund av alla 1000 tankar är det därför (många gånger) svårt att koncentrera sig på att plocka fram en specifik tanke. Där av behovet av tydliga instruktioner om hur ex ett arbete ska göras på bästa sätt. En form av schema skapar dessutom struktur och förutsägbarhet vilket leder till att olika aktiviteter under dagen går lätt och smidigt att utföra. Och i rätt ordning också!  

Det här skulle nu kunna bli en lång historia om hur det är att leva med ett neuropsykiatriskt funktionshinder och som tillslut skulle bli jättetråkig att läsa. Därför väljer jag att istället avsluta detta lite hastigt och lustigt med en ny översättning på ADHD.

Som ni säkert vet och förstått finns en del negativt kring den diagnosen men det finns också en massa positivt med den. Varmhjärtad, intuitiv, kreativ, snabb, engagerad för att nämna några. Den nya översättningen får därför bli Ambitiös Deltagare Hejdlöst Driftig alternativt Avancerad Diamant Härligt Dyrbar!  

Visst är livet allt bra härligt ibland! Man kan ha så mycket bra flyt att man nästan får dåndimpen! Ett jobb man trivs med, en mysig familj, en bra fritid, vänner, bra självförtroende osv. Jag skulle utan tveka kunna leva i denna positiva atmosfär varenda dag. Men då kommer ju frågan…hur ska man veta att man har det roligt om man aldrig har tråkigt?! Nej det är ju så att om man alltid har roligt blir ju det roliga så småningom tråkigt. Eller rättare sagt man uppskattar inte det roliga på samma sätt som man annars skulle ha gjort. Att det sen kan vara fruktansvärt jobbigt att ha det tråkigt är ju då en annan sak. Ingenting man längtar efter precis…”Jippi vad kul det är att ha tråkigt för då blir det snart roligt”. Dom gånger kan ordspråk som ”efter regn kommer solsken” slänga sig i väggen!

Jag har noterat, liksom de flesta övriga säkerligen också har gjort, att de dagar som är roliga går allting så mycket lättare. Det är lättare att veta vilka kläder man ska ha på sig, man tycker sig ha ett ganska fint utseende (ingen bad hairday), vädret är oftast perfekt, man får många saker gjorda utan någon större ansträngning, matlagningen och allt annat hemarbete är inte så jobbigt osv. Livet är en dans på rosor och man kvittrar som en vårlärka. 

Sedan kommer det till den där dagen då allt vänder. Då upptäcker man hur våldsamt mycket hår man egentligen har på benen, att vågen är en sak som man borde plocka sönder i smådelar, att hemmets vrå inte är så lugn, att arbetet dränerar en på energi, att vädret är hopplöst …ja man kommer helt enkelt underfund med att livet är en jäkla bitch.  Man morrar och gnäller och förklarar krig mot livet i allmänhet - oftast till ingen nytta egentligen, men man gör det ändå för att det, just då, känns så himla bra att gorma och ”skrika” ut sitt missnöje.

Sådana gånger för man oftast också en inre dialog med sig själv – ”vänta du bara när jag får chans att…”, ”jag tänker minsann inte…”,  ”…tror sig veta bättre! Bah!...” - blandat med självömkan - ”ingen bryr sig…”, ”här stretar man…”, ”alla andra...”.  Ljuspunkten med allt detta argumenterande och gnällande är att de inre demonerna liksom flyttar på sig en bit vilket kan vara ganska så befriande. Sedan kan man bara hoppas på att man inte tänker högt eller att det råkar slinta någonting mindre intelligent ur munnen för då kan det verkligen bli riktigt pinsamt och fel. Det blir otroligt jobbigt att förklara vad man egentligen menade och varför man sa som man sa och då i synnerhet om man inte kan ge någon vettig förklaring till det heller.

När känslostormen lagt sig och ”bitterbritta” gömt sig i den mörkaste av de mörka hålorna blir det roligare tider igen. Livet blir åter lättsamt och härligt. Sådär rullar det på 7 dagar i veckan 365 dagar om året.  Kontentan måste ju i slutändan bli att även om humöret och känslorna kan svänga som värsta berg-och-dalbanan så ska man nog inte klaga - livet ju är ganska så variationsrikt trots allt.  

Jag och en person samtalade idag om att man oftast aldrig får det precis som man vill. Varför? Jo, vi lever bland andra människor som inte alltid tycker likadant som dig eller mig. Det är ju så samhället fungerar. Vi måste därför anpassa oss eftersom man inte kan ”kontrollera” allt! Eller?

Jag tycker och tänker en hel del om allt möjligt. Till exempel vill jag ha ordning i hemmet för att må bra. Jag vill att alla tar sitt ansvar. Jag vill bli omtyckt av så många som möjligt. Jag anser att dagens sjukvård inte kan kallas sjukvård eftersom man är mer intresserad av pengar än om människan. Jag tycker det är skevt att nyss utflugna skolungdomar, trots att de är duktiga och värda en bra lön, har lika mycket i ingångslön som jag har i lön efter flera års arbete. Jag känner också förtvivlan över att man måste vara ”normal” för att platsa i samhället. Om du inte riktigt fungerar som alla andra eller har andra behov gäller det att kunna tala för sig. Men kan då alla göra det?

Sen har vi det här med utseende/smartfixeringen. Visst, den har alltid funnits men jag blir arg på den ändå. Alla vill väl ha ett vackert utseende och ha intelligens! Jag har då aldrig hört någon önska att de var fula eller dumma i huvudet.

Som jag sa innan är det så himla många funderingar jag har. Men är det egentligen någon som hör min röst bland alla andra röster? Jag försöker bli sedd och hörd. Jag vill känna mig bekräftad som en tänkande människa med fina egenskaper. Jag vill ju vara NÅGON.

För att folk som man möter ska se en måste man vara smal och snygg/otroligt söt, ha uppseendeväckande kläder eller ett förargelseväckande beteende. Att vara rund men glad är därför inte helt okej eller hippt på något sätt. Sedan jag gått upp i vikt så har jag av många i samhället degraderats till  ”tjockisfacket” vilket vare sig är smickrande eller upplyftande på något sätt. I ”tjockisfacket” finns det nämligen bara människor som äter osunt, är läskiga och mindre begåvade. Dessutom förtjänar man att räknas som ”Ingen”. Om man har tur, vilket man ofta har i det här sammanhanget, kan man bli ”någon” en stund. Det vill säja att man har en mänsklig identitet så länge det tar att säja: Fan vad fet du är! eller: Du ser ut att ha blivit lite rund – väntar du barn?

Att man tidigare i livet faktiskt varit smal och söt är det ingen som tar hänsyn till. De verkar inte ens veta att denna ”söta och smala” människan faktiskt finns kvar fast nu med en mycket vackrare insida! De skiter även i att du är ganska klok eftersom fet/mullig och smart inte går att kombineras. It doesn’t make a sense! Chansen att folk ska se en börjar nästan vara löjligt bisarr. Ställ dig naken mitt på torget och yla som en strandad val med astma så får du i alla fall uppmärksamhet även om den inte är så positiv.

Om du inte heller beter dig eller tänker som andra kan du även hamna i ”idiotfacket”. Kriterierna för att hamna där är att du ska ha du någon underlig psykiatrisk åkomma, dregla eller se saker om inte finns. Det är ett plus om du har en bristande impulsförmåga och kan babbla oavbrutet! I det här fallet spelar det ingen roll att man har både högskole- och universitetsutbildning för man har ju en diagnos och har man en diagnos så kan man endast, i bästa fall, ha en varbildning eller en inbil(d)ning. ”Människor med diagnoser kan ju hur som helst inte klara sig själv i samhället och så går dom inte alltid att lita på heller. Huuuvaligen!" " Människor som fått en psykiatrisk diagnos är säkert inte så sjuka för alla får ju samma sorts diagnos nu för tiden. Det är bara en modediagnos. Det går säkert över med lite hostmedicin och en alvedon! Japp…så är det!" "Jaha, en lönebidragare. Vad har hon för fel i huvudet då? Kan hon ens arbeta?” SUCK!!

Nej, det är nog bara att inse fakta...jag kan nog inte förändra världen, få det precis som jag vill ha det eller få alla att ändra sin uppfattning om saker och ting, men jag kan i alla fall bidra med min kunskap och erfarenhet och samtidigt försöka anpassa mig och må bra ändå.  Eller?

PS: Thanks for the reminding, men jag vet att jag har gått upp i vikt! Å du, medans jag likaså är i farten…min anatomi ser ungefär likadan ut som din vilket betyder att även jag har en fungerande hjärna att tänka med. "Fack" you to! 

Jag ska dö. Ja i alla fall är det vad jag tror. Jag har svälld mage, någonting som liknar mensvärk, ont i nedre delen av ryggen, ont i ljumskarna samt otroooligt bubblig mage. Jag kan inte minnas att jag haft allt detta på samma gång förut och i så här många dagar. Alltså...jag har cancer och jag kommer att dö. Så är det! Jag brukar aldrig googla om sjukdomar men nu har jag gjort det och kommit fram till att jag har cancer och att den säkert har spridit sig också.

Jag läste att om cancern spridit sig så har man ont i bäckenet, att det har bildats metastaser. Ja, jag har ju faktiskt ont i ryggen! Jag känner dock inga lymfkörtlar som är svällda i ljumskarna. Men man kan ju ha cancer för det!

Jag brukar få en svälld och bubblig mage och ryggont innan jag ska ha mens eller vid ägglossning. Ingenting att oroa sig över! Man kan ju å andra sidan känna likadana symtom om det är en cancertumör som ligger och trycker på andra organ. Det sista läste jag också på google.

Jag kan ju faktiskt fått en släng ischias vilket går över på ett par dagar. Men jag läste ju att man kan få ischiasliknande symtom om cancern spridit sig…

Folk säger ju att man brukar känna på sig om man får någonting dödligt och jag känner ju att det är någonting som inte står rätt till.

Det är bara att fejsa det! Jag har en långt gången elakartad snabbväxande cancer och jag kommer att dö!!!!!!!!!!!!!!!  

Men…det finns ändå en positiv sak. Eller ja…positiv i det här sammanhanget i alla fall. Jag har inte tappat aptiten och jag har inte gått ner i vikt!

Nej, imorgon ska jag beställa tid till en doktor så att jag slipper dö (förhoppningsvis inte dö i alla fall). Telefonnumret har jag på hemskärmen på mobilen så att jag inte behöver börja söka efter det när det gäller sådana här livsviktiga saker. Hoppas att jag får en tid snabbt och att jag slipper höra ”tyvärr har han inga lediga tider förrän om 2 månader” för vad gör man då??!!! ”Hallå..är det psykakuten…jo det är så att jag har läst på google…”

Ibland känns livet så himla motigt och tråkigt. Orken och glädjen har försvunnit. Dagen har inte varit som man hade önskat sig. Man känner sig sliten och gråtfärdig. Man saknar motivation att ta nya tag. Tankarna vandrar iväg till tider som varit. Till den omhuldande tryggheten. Till den aldrig sinande glädjen åt att bara få vara. Den stora tillfredsställelsen av att lyckas. Till människor som gett kraft och varit en inspirationskälla. Till människor som delat mig sig av den sanna kärleken för att du skulle förstå att du är älskad och dyrbar.

Tårarna faller i ett stilla flöde ned för kinden. Det värker så förtvivlat i hjärtat. ”Om jag bara fick höra din röst en gång till”

Tröttheten gör sig nu påmind och jag kryper ihop till en liten boll i min säng. Medan jag sedan sakta åker in i drömmarnas land hör jag min farmor leende viska åt mig ” Vad bra du är! Jag är så stolt! Det ordnar sig!”  

Alla vet hur det känns att vakna upp och darra av skräck, vara i ovisshet om det man just var med om har hänt och samtidigt känna ett hjärta som slår 5000 hårda slag/minut. Man vet inte om man ska fly eller stanna kvar. Tankarna är i en enda grötig dimma och känslorna ligger som kalla spagetti utanpå kroppen. Det enda man önskar ha är förmågan att försvinna därifrån på en sekund. Man vill krypa ur sitt eget skinn. Du hajar va?  Det var ungefär så jag kände inatt. Huu!

Jag drömde att jag och en vän gick efter en mörk väg någonstans. Medan vi gick fick jag en känsla av att någonting hemskt var på väg att hända. Det prasslade till i närheten och jag fick för ett kort ögonblick se att vi var omgiven av skräckinjagande apor. Obehaget inom mig byggdes upp och jag, liksom min vän, förstod att aporna snart skulle anfalla oss. Medan vi skyndade på efter vägen viskade min vän att jag var tvungen att snabbt gå iväg och hämta hjälp medan hon stannade kvar för att inte aporna skulle följa efter mig. Hon berättade sedan precis vad jag behövde göra för att vi skulle bli räddade, men jag hade blivit som lamslagen av skräck och uppfattade inte riktigt vad hon sa. Jag kände hur dödsångesten rev i mitt bröst samtidigt som en förtvivlan kom över mig för att inte kroppen ville lyda mig. De uppretade aporna närmade sig och jag visste att allting snart skulle vara försent.  Ondskan låg så tät att man nästan kunde ta på den. Hela mitt inre skrek att jag var tvungen att fly för att komma undan…De kommer…de är snart här…du hinner inte…

Jag vaknade av ett ryck och satte mig upp i sängen och andades lika häftigt som en dödsdömd fånge på galgbacken. Jag stirrade stint runt omkring och försökte förstå var jag var. När mina ögon slutligen vant sig vid mörkret upptäckte jag till min stora lycka att jag fortfarande var i mitt eget sovrum och inte bland apor eller andra hemskheter. Puh!! Hur än det nu var så lyckades jag lugna ner mig efter ett par minuter och somna om igen för att vakna upp av en ny mardröm en stund senare. Jag vet inte exakt vad denna dröm handlade om förutom att samma oförklarliga ondska jag känt i tidigare dröm nu var alldeles nära mig.  Jag försökte att ropa efter hjälp men hur högt jag än skrek kom det bara ut ljudlös luft. Hhhhhhh… Jag försökte om igen... Hhhhh…. Ingenting hände trots att jag tog i av hela mina lungors kraft. Skräcken nådde nu nästan klimax och jag bestämde mig för att göra ett sista tappert försök att skrika innan ondskan tog mig till fånga…hhhgns…gngghh... AAAAAA!!... äntligen…

Nu kan man ju tycka att det var skönt att jag lyckades få igång mitt eget ljudsystem, men det var inte så värst behagligt att vakna upp av sitt eget skrik i ett mörkt rum klockan tre på natten när ingen annan är vaken.

I mörkret kan saker kännas riktigt otrevliga och då i synnerhet om man vaknat upp efter flera mardrömmar. Min fantasi satte genast igång att göra mig vaksam för potentiella hot som kanske lurade i något hörn. Mina öron lyssnade efter misstänksamma ljud och mina ögon letade efter skuggor. Jag kröp längre in under täcket för att inte ”någonting” skulle kunna sätta sina kalla händer på mig.  Alla mina sinnen hade växlat om till högriskläge och jag var rädd. Riktigt rädd!  Det är längesedan jag känt mig så liten och sårbar kan jag säja! Jag var dessutom jättetrött men vågade inte somna om.

När man legat vaken en stund så händer till slut följande – man blir pigg. Nu var jag alltså pigg men fortfarande orolig och misstänksam och så hade jag fått hosta. Vilken härlig kombo…inte! En timme senare hade min rethosta irriterat mig så mycket att jag hade fått ont i huvudet av allt hostande. Det värkte nu också i hela kroppen och jag mådde inte så vidare värst bra. Fördelen med hostan var att jag efter en stund glömde bort att vara rädd. Yippikajej kanske du glatt tänker då!  Jaaa, det lutar nog kanske åt det hållet! Jag knatade i alla fall upp från sängen, tog en Ipren och svalde ner den med ett glas vatten och knatade tillbaka till sovrummet. Tydligen hade tabletten god effekt för några sekunder senare blev allting svart….Och svart var det fram tills oljudet av väckarklockan nådde mitt medvetande och vad tänkte jag då? Är det sant!? Redan!? Men åhhh, om det ändå kunde vara en mardröm som jag kunde vakna upp ifrån!!