Att vara eller icke vara – det är frågan!

En del människor är notoriska lögnare.  De ljuger om precis allt. Det finns till och med en diagnos för detta som heter ”mytomani”. Undrar hur dessa människor tänker och fungerar? Vet de över huvud taget om att de ljuger eller lever de i en fantasivärld där allting är precis som de tänker sig att det ska vara (vilket egentligen krockar med den ibland bistra verkligheten).  Vad är det som gjort att de känner sig nödgade att ljuga? Psykisk/fysisk misshandel? Trasig barndom? Sjukdom?... Jag har i alla fall svårt att tänka mig att man föds som mytoman.

Det jag kan tänka mig är att den gemensamma nämnaren för alla mytomaner är behovet av bekräftelse.  Min första reflektion på det blir - Jösses vad det behovet måste vara stort!! Jag menar, alla behöver vi bekräftelse emellanåt på ett eller annat sätt, men det här behovet som dessa lögnhalsar har…Oh my god!! Här snackar vi om att gå genom eld och vatten för att få det behovet tillfredsställt. Ja, det är i alla fall vad jag tror. Hur kan man annars få för sig att ljuga om allt? Och hur blir det om lögnen är ens verkliga sanning? Vad väljer man då – sanning eller konka?

Kan cement i sandlådan och trasiga leksaker ha orsakat behovet att ljuga? Förmodligen inte. Det går nog djupare än så. Som jag skrivit innan så vill alla människor må bra och känna sig värdefulla. Alla vill bli sedda och hörda på något sätt. För mytomaner kanske det handlar om att man inte blivit sedd och hörd när man var liten eller att man blivit utnyttjad och gjord till åtlöje ett flertal gånger under tonåren. Det kan faktiskt bero på många olika saker. Jag tror att ljugandet i sig fungerar som ett skydd från att känna sig mindre värd, ful, dum eller vad det nu kan vara. Man kanske inte vill känna sig ensam och utanför. Man ljuger om barndom, utbildning, kärlek, pengar…Allt! I ren och skär förtvivlan gör man allt i sin makt för att duga i egna och andras ögon.

Hur det än må vara måste livet ha gett dessa människor en tuff match.

Det ironiska med mytomani är att ju mer man ljuger desto osynligare blir man. Jag tänker såhär. Om man lever sitt liv genom att ljuga brukar folk ha en tendens att genomskåda det förr eller senare. Om man blir ertappad kanske det hjälper att komma med ytterligare en lögn för att skydda sig från sanningen, men detta håller inte i längden. Det slutar med att folk tappar tilliten och drar sig undan. Man finns men syns inte!  Och blir man osynlig…ja då är man verkligen ensam.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

 Våga visa vem du är. Om bilden är grå och tråkig - färglägg den då. Även du kan gnistra!Våga vara stor trots att du ibland kan känna dig liten. ...

Har varit på en "hotstonemassage" för någon dag sedan vilket var superhärligt. Kroppen var som en geleklump under hela behandlingen. Totalt avslappnad, varm och go! Har aldrig varit så avslappnad förut. Kommer definitivt att göra denna behandling ige...

Jag har kommit underfund med att choklad är min bästa vän och samtidigt min värsta fiende. Japp, så är det! Choklad är himmelskt gott, njutningsfullt, glädjeskapande, välbehagligt, euforsikt, pricken över i:et, förtrollande, tröstande, bomull för s...

Jag fick nyss höra att jag är som min pappa, dvs ifrågasättande (i positiv mening). Det är också någonting jag kan hålla med om eftersom jag verkligen gillar att förstå hur saker och ting hänger ihop. Det handlar alltså inte om att vara en besserwiss...

Städa. Bara ordet ger mig myrkrypningar och tungsinne. Det är en skön känsla att ha det fint runt omkring sig och känna doften av nystädat men för att få det så måste man städa…Suck och dubbelsuck. Dammet och skiten lägger sig obönhörligt över...